Så fungerar en avloppsanläggning

En reningsanläggning skall ta om hand många olika föroreningar. Normalt sker det i flera steg:

Källsortering

Spola inte ned vad som helst i avloppet, ingen ekonomiskt rimlig rening kan klara alla tänkbara föroreningar!
Farligt avfall skall lämnas på återvinningsgården.

Grovrening

Man börjar med att ta bort de som fastnar i ett galler eller som snabbt sjunker till botten alternativt flyter mot ytan. I små anläggningar sker det i slamavskiljaren, i större verk i rensgaller, sandfång och försedimentering.

Biologisk rening

För att bryta ned nedbrytbart material (som annars kan orsaka syrebrist i vattendragen de släpps ut i) samt binda näringsämnen låter man bakterier och svampar bryta ned föroreningarna.
I den biologiska reningen sker även en effektiv avdödning av smittämnen.
Den biologiska reningen för små anläggningar sker i ett naturligt eller konstgjort (markbädd) marklager. I större verk med biologisk rening finns bakterierna och svamparna i ett slam som pumpas runt i anläggningen.

Fosfor och kväverening

Fosfor och kväve är näringsämnen som i för höga doser orsakar övergödning. I en infiltrationsanläggning bromsas fosforn upp i marken, där det transporteras mycket långsamt. Då har växtrötterna chansen att ta hand om det och låta växterna använda det. Även kvävereningen är bra i en infiltrationsanläggning.

I markbädden kan en del av kväveföreningarna brytas ned. Den är normalt dålig på fosfor-rening. Om du har markbädd rekommenderas inte tvättmedel med höga fosforhalter. Markbädd kan med fördel användas i kombination med andra reningssteg som är bättre på fosforrening. Vid nybyggnad krävs i dag oftast kompletterande fosforrening för markbäddar.
Någon effektiv rening för svåra miljögifter som tungmetaller eller PCB finns inte i dag. Därför måste man försöka se till att de inte hamnar i avloppsvattnet.

Infiltrationsanläggningar

Det vanligaste sättet att rena avloppsvatten från hushåll är i en infiltrationsanläggning. Det är också den metod som rekommenderas i första hand.

Vattnet renas mekaniskt, biologiskt och även kemiskt vid passagen genom marken. Huvuddelen av reningen sköts av en s.k. biohud på markpartiklarna, svampar och bakterier som använder föroreningarna som näring för sin tillväxt. Som restprodukt får man koldioxid och vatten. Det tar c:a 1,5-3 månader innan bakterierna i en nyanlagd infiltrationsanläggning har utvecklats och reningen blivit optimal. I ett infiltrationssystem reduceras ca 85 % av fosforn, 30 % av kvävet och 99 % av bakterien E-coli.

Reningsförmågan i en infiltration beror i hög grad på förutsättningarna på platsen.

Markbäddar

I markbädden renas avloppsvattnet i ett minst 80 cm tjockt sandlager. Efter sandlagret går vattnet oftast till bäck eller dike, men om det är lämpligt med tanke på grundvattenskyddet kan man även låta en del infiltreras. Även dammar eller våtmarker kan användas för finputsning, före utsläpp till recipienten. För att få en bra fosforrening kan man binda fosfor t.ex. med tillsats av fällningskemikalier före slammavskiljning eller ett fosforfilter efter bädden. I filtret binds fosforn i filtermassan som byts regelbundet.
Reningen i markbädden sker huvudsakligen på överytan av det tillförda sandmaterialet, där en hinna av svampar och bakterier, en biologisk aktiv zon, bildas och tar hand om merparten av spillvattnets bakterier och organiska nedbrytningsprodukter. Fosfor fastläggs i sandmaterialet, men reningen blir allt mindre effektiv med tiden. I en markbädd reduceras 45 % av fosforn, 30 % av kvävet och 97 % av bakterien E-coli.